Ett avslut....som förmodligen behövdes.
Jag vet inte egentlugen varför jag väljer att skriva det här inlägget men nu blir det så ändå,
Det är mycket som har hänt sen sisst, jag har fasst jobb, jag bor i en fin lägenhet på stan hyffsat nära jobbet, jag har en hund som heter bella och såklart min bäbis Selma, Jag är skild, jag är ledsen, jag är glad, jag gråter mycket, jag skrattar mycket, jag lever, jag lever inte.
ja det är blandade känslor.
Hur vart det såhär? Det var nog nångång förra året som bråken eskalerade till nivåer som vi inte kunde hantera, vi tappade bort varandra och bråken tog över kärleken som fanns, slentrianen som jag lovat mig själv aldrig skulle komma innanför mina dörrar lyckades ta sig in ändå och allt blev vardag,Vi tappade respekten för varandra och han hittade sin spänning, och mitt dåliga samvete över att inte räckt till åt upp mig under en lång lång tid. Tillslut tog han/vi steget i januari det här året att det var över.. och papperna skrevs under och skickades in. Att skriva under dessa papper är förmodligen det svåraste och smärtsammaste jag har gjort i hela mitt liv. Det tog ca 3 veckor så var det över.
Vi hade 7 fina och mysiga år tillsammans och jag är stolt och fortfarande glad och tacksam över att jag har fått varit delaktig i hans liv under så lång tid. Vi är vänner idag och det är viktigt för oss båda eftersom vi delar mycket tillsammans. Jag glädjs helhjärtat åt hans lycka och han gör detsamma för mig.
Livet är så man vinner och man förlorar och jag vann och förlorade på samma gång.
jag kämpar varje dag med att försöka bygga upp mig själv och mitt liv men ibland är det svårt, man tappar lixom tråden. Men det kommer, allt har sin tid.
Jag hoppas att den här tiden går fort så att jag kan börja söka efter mig själv igen- och finna min spegelbild i en man som förstår mig och som inte får mig att lida.
Idag är jag övertygad om att ingen förlorar någon, för ingen äger någon.
Detta är den verkliga upplevelsen av frihet: att ha det allra viktigaste i världen utan att äga det.
Det är mycket som har hänt sen sisst, jag har fasst jobb, jag bor i en fin lägenhet på stan hyffsat nära jobbet, jag har en hund som heter bella och såklart min bäbis Selma, Jag är skild, jag är ledsen, jag är glad, jag gråter mycket, jag skrattar mycket, jag lever, jag lever inte.
ja det är blandade känslor.
Hur vart det såhär? Det var nog nångång förra året som bråken eskalerade till nivåer som vi inte kunde hantera, vi tappade bort varandra och bråken tog över kärleken som fanns, slentrianen som jag lovat mig själv aldrig skulle komma innanför mina dörrar lyckades ta sig in ändå och allt blev vardag,Vi tappade respekten för varandra och han hittade sin spänning, och mitt dåliga samvete över att inte räckt till åt upp mig under en lång lång tid. Tillslut tog han/vi steget i januari det här året att det var över.. och papperna skrevs under och skickades in. Att skriva under dessa papper är förmodligen det svåraste och smärtsammaste jag har gjort i hela mitt liv. Det tog ca 3 veckor så var det över.
Vi hade 7 fina och mysiga år tillsammans och jag är stolt och fortfarande glad och tacksam över att jag har fått varit delaktig i hans liv under så lång tid. Vi är vänner idag och det är viktigt för oss båda eftersom vi delar mycket tillsammans. Jag glädjs helhjärtat åt hans lycka och han gör detsamma för mig.
Livet är så man vinner och man förlorar och jag vann och förlorade på samma gång.
jag kämpar varje dag med att försöka bygga upp mig själv och mitt liv men ibland är det svårt, man tappar lixom tråden. Men det kommer, allt har sin tid.
Jag hoppas att den här tiden går fort så att jag kan börja söka efter mig själv igen- och finna min spegelbild i en man som förstår mig och som inte får mig att lida.
Idag är jag övertygad om att ingen förlorar någon, för ingen äger någon.
Detta är den verkliga upplevelsen av frihet: att ha det allra viktigaste i världen utan att äga det.
Kommentarer
Trackback
