En tid att riva sönder, en tid att sy ihop
Jag kämpade för att inte förlora mig själv. Jag kämpade för att mina vänner inte skulle släppa taget om mig. Jag kämpade för att hålla en kärlek vid liv. Jag kämpade för att kunna lämna något som redan var förstört. Jag lyckades inte med något av det jag kämpade för, förutom med mina vänner. Min kamp blev även deras. Deras hjärtan blödde mer än mitt. För jag ville stanna och dem ville se mig gå.
Man lär sig mycket i svåra perioder. Man lär sig ännu mer efteråt. Allt tar sin egna tid. Jag behövde min tid, så jag tog min tid. Idag har jag lyckats med allt jag kämpade för en gång i tiden, men istället för att försöka hålla en kärlek som inte fanns där vid liv så höll jag kärleken till mig själv vid liv. För att göra det var jag först tvungen att ge iväg all min kärlek till mig själv, att nå botten, så att jag skulle kunna resa mig igen och ta tillbaka min kärlek.
Jag kommer aldrig att döma dig för att du stannar i något som tynger ditt hjärta, jag vet att du behöver tid. Tid för att försöka, tid för att ge upp och tid för att läka. Du vill stanna, vi vill se dig gå. Men det är din väg att vandra. Välj bara rätt väg min kära. Och medan du vandrar, kom ihåg att du är värdefull.
Tack Agustin för att du finns vid min sida dag och natt och ger mig mer än jag någonsin kunnat drömma om <3
